Kommentar

Janne Josefsson og Wilhelm Agrell (innfelt) lægger ikke fingrene imellem når de beskriver Sveriges tilstand og hvilken vej det går. Fotomontage: Samtiden.

To tunge svenske opinionsdannere, journalisten Janne Josefsson og professor i efterretningsanalyse Wilhelm Agrell, slår alarm. Den væbnede, kriminelle vold bruger midler som ligner mere og mere terrorismens, skriver Agrell.

Janne Josefsson skriver at “Det osar krutrök i väldens bästa land” i Dagens Nyheter (bag betalingsmur).

Vi kallar det mångkultur men i själva verket har vi skapat en social, ekonomisk och mänsklig apartheid i Sverige. Oavsett vilken regering vi haft så har segregationen tilltagit.

I Sjumilaskolan på Hisingen i Göteborg har mindre end én procent svensk som modersmål – måske fire elever af 500.

En komplet politisk fiasko

Sverige er ikke et land længere, det er adskilte verdener, og «ett politiskt fulländat misslyckande». Men når fornægtelsen endelig begynder at smuldre, tyr regeringen og indenrigsminister Morgan Johansson (S) til ord som «avskyvärda odjur». Ordene bliver værre «ju mindre de vet hur det sociala läget i landet ska kunna lösas», skriver Josefsson.

Skolerne er «samlebånd» som leverer drenge til de kriminelle bander. I Sjumilaskolan var 26 procent af drengene idømt straffe nogle år efter afsluttet skolegang. «Vi får det samfund vi fortjener», afslutter Josefsson.

Den indre, væbnede konflikten skyder Sverige i sænk

Statens voldsmonopol findes ikke længere, skriver professor i efterretningsanalyse Wilhelm Agrell i Svenska Dagbladet: “Vi måste agera för att rädda landet” (bak mur):

Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Det väpnade kriminella våldet får effekter som alltmer liknar terrorismens.

Han skriver at «fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle. I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol.»

ANNONSE

Sammenligner med Libanon og Balkan

I sådanne situationer eskalerer volden, fordi det er enklere end at trække sig tilbage. Man mister hæmningerne, og volden får sin egen dynamik. Agrell nævner Libanon i 1980-erne og Balkan i 1990-erne som eksempler på, at indre, væbnet konflikt optrappes til krig. Ved indre væbnet konflikt ødelægges vigtige samfundsfunktioner. De, som kan, flygter ud af landet.

Agrell mener at voldsudviklingen har kunnet pågå uforstyrret alt for længe fordi både borgere og politikere har betragtet Sverige som et trygt land. Det går alt for langsomt for myndighederne at opfatte grov, organiseret kriminalitet som en trussel mod samfundet.

Statsmagten findes ikke længere

«Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.» Statsmagten er udhulet bid for bid og findes ikke længere. Landet går i stykker.

Agrell skriver at det er «den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas.» Han kræver en krisehåndtering som viser at man forstår alvoren og sætter handling bag – nu! Ellers vil det snart blive værre.

– Vil de vågne nu? Nej.

– Vil regeringen vågne nu? spørger kommentatoren Dick Erixon i Samtiden:

Kommer regeringen med dess stödpartier att vakna och ta till sig av det faktum att nu också personer inom etablissemangen slår larm om att läget är synnerligen allvarligt och akut?

Han svarer selv: «Nej».

At erkende situationen vil være at give Jimmie Åkesson ret. Så lader de hellere Sverige gå under.

 

ANNONSE

Mest læst