Gæsteskribent

Samfundsdebattøren Bassam Al-Baghdady er bekymret for Sveriges fremtid. Foto fra Twitter.

 

«Den, der ikke er vokset op og har levet et helt liv under en så overmægtig propagandamaskine kommer aldrig til at forstå, hvad det betyder at blive befriet fra dette åg.»

Den svenske, sekulære samfundsdebattør Bassam Al-Baghdady skriver i et åbent brev til Sveriges statsminister, om hvordan han er flygtet til Sverige for at undslippe undertrykkelse fra totalitære ideologier og religiøse dogmer. Nu ser han med stigende uro på at der gives tilladelse til bønnekald på 110 decibel.

Document formidler Bassam Al-Baghdadys åbne brev in extenso:

 

Hej statsminister,
Hej vice statsminister,
Hej alla statsråd och alla politiker i vårt fantastiska land Sverige!

Mitt namn är Bassam Al-Baghdady. Jag är en tvåbarnspappa som verkligen bryr mig om att det ska gå bra för Sverige. Inte minst för att Sverige var det land som tog emot mig för 18 år sedan som flykting från Saddam Husseins stora fängelse. Men också för att mina barn som är födda här ska ha det minst lika bra som jag har fått det.

ANNONSE

Det är inte lätt att vara flykting. På en lista över tio olika alternativ för att skydda sig själv och sin familj hamnar inte byte av land särskilt högt. Men man tvingas till det ibland. Och det gjorde jag. För att jag inte hade andra val.

Väl i Sverige träffade jag både goda och onda människor. Precis som man gör överallt i hela världen. Jag träffade folk som sa till mig: ”du kommer att misslyckas”, såsom min SFI-lärare, och folk som omfamnade mig och sa: ”det kommer att gå bra”. Mellan dessa stod jag och kämpade på. Det var inte lätt, men det var mödan värt.

Jag fick mitt första jobb redan första veckan i Sverige. Jag städade toaletter i skolor, där jag drömde om att en dag börja studera. Jag städade trappor i höghus som jag önskade att jag fick bo i. Vissa dagar jobbade jag upp till 16 timmar. På nätterna studerade jag svenska språket på egen hand och försökte översätta mina egna dikter från arabiska till svenska.

Det var ett ovanligt lugn som la sig över min själ. Jag blev kär i det här landet. Jag blev förälskad i den stillhet, frid och tystnad som omfamnar våra skogar, sjöar och våra hus. Jag förstod det inte i början. Men det tog inte lång tid innan jag började förstå: I Sverige har vi inga megafoner som skriker ut ideologisk propaganda såsom i Nordkorea och Irak. Vi har inget böneutrop som trycker ner oss och åberopar någon gudoms storhet över oss dödliga människor. Den som inte har växt upp och levt ett helt liv under en sådan övermäktig propagandamaskin kommer aldrig att förstå vad det betyder att bli befriad från detta ok. Tänk, att du börjar använda din hjärna, dina tankar och dina ord helt på egen hand. För allra första gången.

Men… ack!! Nu höjs rösterna över hela Sverige för att återigen tvinga oss, som flydde denna ideologiska tortyr, att stå tillbaka. Vi som blivit hjärntvättade, torterade och trakasserade av dessa auktoritära ideologier och deras självvalda representanter under så lång tid av vårt liv, tvingas nu igen till underkastelse. Den fristad där vi sökte asyl för att undkomma en diktatur blev en fristad för ideologier som skapade diktaturen och diktatorn vi flydde ifrån.

Det som gör mig riktigt besviken på det Sverige som tog emot mig som flykting för 18 år sedan är att man helt slutat bry sig om de riktiga offren. Sverige bryr sig plötsligt hellre om vad de självvalda religiösa extremisterna vill och säger.

De påstår att de för vår talan, vi invandrare som flydde just deras auktoritära våld och förtryck. De påstår att vi vill ha böneutrop för att vi ska ”känna oss som hemma”. Sanningen är att vi riskerade våra liv och korsade kontinenter och hav just för att vi inte klarade av att vara ”hemma”.

Till dig som är politiker, tjänsteman eller ansvarig. Tycker du att jag ska behöva fly än en gång med mina barn för att förhindra att mina barn blir utsatta för samma ideologiska tortyr och hjärntvätt som jag själv blev i mitt gamla hemland Irak?

Tycker du att en förening ska ha högtalare utanför ditt fönster för att ropa ut ett budskap, i det här fallet, på ett språk som du inte ens förstår?

Tycker du verkligen att en yazidisk kvinna som bevittnade hur hennes man och bror blev halshuggna och hur hennes 9-åriga dotter blev beslöjad och våldtagen av IS-krigare under ”Allah Akbar”-utrop ska behöva höra samma utrop här i Sverige?

Sist, men inte minst, tycker du verkligen att alla som motsätter sig ett kränkande och extremt politiskt laddat böneutrop är rasister? Tänk efter!!

Fundera på vilket Sverige mina och dina barn ska växa upp i. Ett Sverige där mina barn bemöts och döms utifrån sin karaktär och sina handlingar eller ett Sverige där de behandlas utifrån sin religiösa tro och hur mycket pigment de har i sin hud?

Nu avslutar jag mitt brev här. Dock det finns mycket som jag vill säga men vågar inte riskera mitt liv igen. När du vill veta mer om min oro och rädsla för framtiden kan vi ta ett samtal om vad vi kan göra. Du kan alltid nå mig på al.baghdady@gmail.com

Nu kan du fortsätta jobba för ett ännu bättre Sverige.

Hälsningar
Bassam Al-Baghdady

Teksten er tidligere publisert på Facebook.

ANNONSE
Donationer til document.dk motas med tak :-)

Skriv et svar