Gæsteskribent

Det tog ett och ett halvt dygn innan filmen Ett folk. Ett parti om Socialdemokraternas förflutna försvann från Youtube. Den som försökte se filmen möttes av budskapet: “Det här videoklippet har tagits bort eftersom det strider mot YouTubes riktlinjer för communityn.”

Om filmen togs bort på order av Socialdemokraterna eller genom massanmälningar från politisk vänster är i skrivande stund oklart. Det vi vet är att regeringen så sent som för tre månader sedan kallade företrädare för bland annat Google/Youtube till ett möte för att få nätjättarna att snabbare ta bort olämpligt material från nätet. Justitieminister Morgan Johansson menade att man bland annat ville stoppa material som kunde påverka det svenska valet negativt.

Den som försökte gå in på den ursprungliga adressen för att se Ett folk. Ett parti, möttes under torsdagskvällen även av följande text från Samtiden, som producerat filmen:

I nästan två dygn fick dokumentären om Socialdemokraternas historia vara publicerad på Youtube. Filmen kom på kort tid upp i 190 000 visningar. Därefter plockades den bort. Vi inväntar förklaring och svar på vår överklagan.

ANNONSE

Vi har försökt att ladda upp filmen på nytt, men nekas. Ni som har gjort egna uppladdningar som fortfarande fungerar, dela och sprid dem så länge det går.

Vi arbetar under natten för att hitta alternativ så att dokumentären ska kunna streamas utan att utsättas för censur. Vi återkommer inom kort.

Samtiden blev bönhörd. Under kvällen och natten spreds mängder av länkar till nya uppladdningar, det skapades torrents och filmen spreds till olika streamingtjänster av hundratals privatpersoner. Lika snabbt som filmen laddades upp, plockades den ner av Youtube. Vi som satt vid våra datorer upplevde något av ett svallande skyttegravskrig från första parkett, där filer laddades upp och raderades, laddades upp och raderades.

Vi såg hur ett drama – jakten på det fria ordet, på folkets rätt till att få ta del av sanningen om landets styrande parti – utspelades framför våra ögon. Trettiosju dagar innan valet satt tusentals och åter tusentals svenskar framför sina datorer och konstaterade att svensk socialdemokrati tycktes uppvisa samma totalitära beteende, samma vilja att tysta de kritiska rösterna, som de diktaturer man själv under decennier har fördömt.

Det var ett fenomen ovärdigt en demokrati, ja ovärdigt ett land som vill kallas demokratiskt.

Samtidigt var det en PR-kampanj så briljant i sitt utförande att personerna bakom den bör kunna förvänta sig kraftiga löneförhöjningar och tårta till nästa eftermiddagsfika. Man producerade en film och fick total jackpot vad gäller PR: Extrem spridning, eliminering av motståndarens argument och bekräftelse av den egna världsbilden.

Genom att spendera otaliga timmar i Socialdemokraternas egna arkiv, studera och dokumentera, lyckades Samtiden producera en timme och fyrtiofem minuter av socialdemokratisk rasbiologi, socialdemokratiskt samarbete med nazismen, socialdemokratisk antisemitism, socialdemokratiska tvångssteriliseringar, socialdemokratisk censur. Filmen i sig innehöll egentligen inga nyheter, även om stora delar av Sveriges befolkning nog varit ovetande om den svenska socialdemokratins mindre smickrande historia.

Låt mig vara mycket tydlig: Ingen behöver hålla med om det som sägs i filmen. Ingen behöver ens tycka om den – men den måste tillåtas att existera och dess innehåll måste få diskuteras. Det inser majoriteten av väljarna, och att väljarna inser det, inser självklart Sverigedemokraterna.

Men hos SD/Samtiden var man slugare än så, för man insåg även med vilka ryggmärgsreflexer vänsterns aktivister skulle reagera på en sådan film. Alltså levererade man en film – och åstadkom Östermalmstorg 2.0.

Kommer ni ihåg vad som hände för exakt tre år sedan, den 3 augusti 2015? Då köpte Sverigedemokraterna reklamplats i rulltrapporna på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. Budskapet var enkelt: ”Sorry about the mess here in Sweden.” Dagen efter stormades tunnelbanestationen av aktivister och reklamen revs ner.

Genom att köpa reklam i en (1) tunnelbanestation, fick SD:s kampanj spridning i hela Sverige och valsade i nyhetssändningar och på löpsedlar i veckor. Analysföretaget Meltwater räknade ut att SD skulle ha behövt köpa annonser för 52 miljoner kronor för att nå ut till lika många människor enbart med reklam. Hade aktivisterna bidat sin tid och låtit reklamen hänga, hade kampanjen nått ytterst få. Nu nådde den hela Sverige och utanför nationsgränserna.

Idag meddelade Samtiden att filmen går att se igen, eftersom man nu lagt den på Samtidens egen sida som körs via Facebook. Där hade man självklart kunnat lägga den från början, men det valde man alltså inte att göra.

Jag vågar påstå att SD/samtiden valde att lägga upp Ett folk. Ett parti på Youtube eftersom man räknade med att mötas med samma reaktioner som i Östermalmstorgs tunnelbana, även om de utspelade sig i cyberrymden denna gång.

De visste mycket väl att publiceringen av filmen skulle ha samma påverkan på aktivistisk vänster som att vifta med en skiva blodig rostbiff framför en rottweiler – och de hade rätt. Bytet svaldes med hull och hår. Otuggat.

Resultatet? En film som annars skulle ha nått några hundratusen personer, de flesta sverigedemokrater, har istället spridits explosionsartat. ”Alla” har sett den, och de som inte redan har sett filmen letar efter den på nätet. ”Alla” diskuterar om den.

Genom att låta filmen innehålla några små oklarheter som kritiker kan attackera, har SD/Samtiden dessutom lockat ut företrädare för Socialdemokraterna och partilojal media på banan, och från olika håll hörs nu röster som hävdar att det är fel att lyfta fram det förflutna för att diskutera nutiden – och som genom ett trollslag har SD därigenom desarmerat alla argument som hänvisar till politiska partiers rötter.

Men det tar inte slut där: Utan att SD behövde göra annat än att ladda upp en film på Youtube, spelade vänsterns aktivister dessutom Sverigedemokraterna i händerna genom att bevisa existensen av censur mot fri media i Sverige. På köpet har man dessutom blottat vad som kan tolkas som socialdemokratins oförmåga till diskussion om den egna historien och en totalitär maktutövning. Sverigedemokraterna har därmed lyckats få sina politiska motståndare att bekräfta SD:s världsbild.

Om fem veckor är det val.

Well played, SD. Well played.

 

Først publisert på Helena Edlunds blogg 3. august.

Helena Edlund er prest, forfatter og skribent. Hun bor i Stockholm og er riksdagskandidat for Medborgerlig Samling.

ANNONSE
Donationer til document.dk motas med tak :-)