Fredag aften kl. 21.48 fik den svenske forfatter Elisabeth Åsbrink ændret sit liv. Hun lagde mærke til nogle lyde, ubestemmelige lyde. Det var først, da hun gik ud i trappeopgangen og mødte flere andre naboer, at det gik op for hende, at der var sket noget usædvanligt. Hun fandt ud af, hvad det var, da hun gik halvvejs op ad trappen og mødte sin overbo. Han duftede godt, og hun var vant til at snakke med ham.

Hun kalder ham hen. Jeg har svært ved at forstå, hvorfor en seriøs forfatter bruger intetkøn for en, som højst sandsynligt, er en mand eller en kvinde.

Naboen er ved at lukke sikkerhedsdøren. Jeg går ud fra, at det er en metaldør på ydersiden af hoveddøren.

Hen är trevlig, vi brukar småprata i hissen, hen luktar gott och ler vänligt. Nu möts våra blickar och grannen stirrar stressat på mig där jag står halvvägs upp i trappen och först efteråt inser jag att hen kanske trodde att jag, i min svarta jacka, var den som … Plötsligt ropar hen ”vi ska ta hand om det här!” och stänger sin dörr. Ta hand om vad?

Så ser hun det: seks eller syv små huller i døren. For at der ikke skal være nogen tvivl, er patronhylstrene  udenfor.

Sedan ser jag hylsorna på golvet och känner krutlukten. Sju skott. Sju dödsprojektiler. Sju attacker med syfte att döda i mitt hus, i min fredag, i min sömniga vardagskväll.

Da går det et ras i Åsbrink.

Intet forbliver det samme. Hverdagen slås i stykker. Illusionen om tryghed i de små ting.

Åsbrink indser, at hun er blevet indviet i et nyt fællesskab:

Allt är likadant som när klockan visade 21.47 men inget är sig likt.

Når du først har krydset den usynlige grænse, er det ikke muligt at genvinde din følelse af sikkerhed ved at tage en kop kaffe og fortabe dig i hverdagens vaner. Noget er uigenkaldeligt ødelagt.

Avlossade skjutvapen luktar damm och död. Det vet jag nu. Jag tycker verkligen om säkerhetsdörrar, tänker jag nu. Vårt gemensamma trapphus har blivit en plats där dödligt våld kan inträffa och vår bakgård – där ungarna leker, cyklarna trängs och en gräddvid magnolia blommar fyra dagar om året – har blivit en möjlig flyktväg för en brottsling.

Det går op for Åsbrink, hvad hun har været udsat for, og hun er rystet.

Ett hot mot demokratin, helt enkelt, om man ska ta till de riktigt stora orden. Det är vad sju skott en fredagskväll gör med oss. Nej, fel, hundratals skott, tusentals skott, runtom i småstäder och förorter, på landsbygd och i storstadscentrum. Hundratals döda, hundratals skadade, tusentals i sorg och vrede.

Men det er ikke almindeligt at opfatte bandekriminalitet som en “trussel mod demokratiet”. De ord er forbeholdt højreekstremister. Det gælder ikke engang for islamister. De bliver for det meste erklæret mentalt ustabile.

Hvis alle skyderier skal betragtes som trusler mod demokratiet, er Sverige på vej til at blive destabiliseret. Det er en uudholdelig tanke, men skuddene i opgangen i hendes egen blok får Åsbrink til at forstå. Hun lever midt i en krig med civile som tilfældige ofre.

En ung mand på 18 år er blevet anholdt for skyderiet.

En man i 18-årsåldern har anhållits misstänkt för mordförsök efter skottlossningen mot en lägenhet i Hammarby Sjöstad sent på fredagskvällen. Mannen greps i anslutning till den stora sökinsatsen som inleddes i området efter skottlossningen.

– Han greps till följd av polisinsatsen som skedde vid brottet. Jag kan inte gå in på var han greps, säger polisens presstalesperson Per Fahlström.

Flera skott avlossades mot lägenhetsdörren. Det fanns personer i bostaden när skottlossningen inträffade men ingen skadades.

Polisen undersöker vad det kan finnas för motiv bakom händelsen.

https://www.dn.se/kultur/elisabeth-asbrink-avlossade-skjutvapen-luktar-damm-och-dod-det-vet-jag-nu/