Nyt



Blomstene er visnet efter jihad-terroren i Stockholm, men der hænger stadig mange post-it lapper på en stor plade ved indgangen til Åhléns parfume-afdeling. Her står den svenske blogger Helena Edlund og læser de mange post its, mens hun prøver at forstå det budskab, der sendes på de mangefarvede sedler. Det virker ikke ægte, tænker hun:

Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags? Det känns märkligt välregisserat.

Pladen med sedlerne er køn på en trist og afdæmpet måde, synes hun, på trods af de grelleneonfarver. Men der er noget, der ikke stemmer…

Där står vi. Läser, tittar, funderar. Går sakta något steg för att läsa nya lappar. Rösterna är dämpade. Några fotograferar. Men något stör. Något är annorlunda än vid andra minnesplatser jag sett.

Det er de færreste hilsner på væggen som retter sig mod dem, som blev myrdet af jihadisten. I stedet er der mange hjerter.

ANNONSE

Istället återkommer något annat: Hjärtan. Hjärtan i mängder. Och orden ”kärlek” och ”öppenhet” och ”tolerans” (i olika former) och uppmaningar om att ”inte vara rädda”. Det ilsknaste inlägget jag hittar är det där någon uppmanar potentiella terrorister att prata istället för att mörda.

Er dette reaktionen på terror? Det funderer Helena Edlund over. Etter at fem mennesker er massakreret og mange har fået fysiske og psykiske skader for resten af livet. Hvor mange andre går stadig rundt derude, som burde være sendt ud af Sverige? Rakhmat Akilov er ingen ensom jihadist, fastslår hun.

Rakhmat Akilov är långt ifrån ensam. Tiotusentals, kanske hundratusentals, människor går just nu omkring på våra gator trots att de befinner sig illegalt i landet. Hundratals IS-terrorister har kommit till Sverige efter att ha mördat, våldtagit och torterat i Syrien och Irak. När IS försvagas där, uppmanas anhängarna istället att angripa de otrogna i Väst – det vill säga dig, mig, våra barn, våra vänner. Våra liv, våra värderingar och vår livsstil.

Og tilbake står der en væg med post-it sedler, der opfordrer til kærlighed, åbenhed og tolerance og hjerter. Ja endda en grotesk opfordring til terrorister om at tale i stedet for at myrde(!) Men især de mange hjerter har Helena Edlund svært ved at sætte ind i en sammenhæng med sig selv. For hun forstår ikke helt, hvem det er, hun forventes at elske. Hun spørger sig selv, om hun skal elske den åbenhd, der har ført til, at man nu ikke ved, hvem som befinder sig i landet

-men där ett okänt antal av dessa faktiskt vill döda oss?

Eller skal hun elske tolerancen som fører til, at ekstremistgrupper kan bruge Sverige som rekrutterings- og hjemkomstbase – ofte med statsstøtte?

Skal jeg elske en politik som indebærer, at vi ønsker terrorister velkomne samtidig med at vi svigter deres ofre? spørger Helena Edlund. Eller endnu værre:

Ska jag älska terroristen som vill döda oss?

De siger, at vi ikke skal være bange, men jeg er bange, siger Helena Edlund. Hun er bange for den måde vi har normaliseret terrroren på. Hun er bange for næste gang den rammer – for det gør den. Måske er det mit barn, som ikke kommer hjem, siger hun. For terror standses ikke af hjerter på post-its.

Ni säger att jag inte ska vara rädd. Men vet ni vad? Jag är rädd. Jag är rädd när jag tänker på hur vi normaliserat terrorn. Jag är rädd för att det nästa gång – och det kommer en nästa gång – är mitt barn som inte kommer hem. Jag är rädd eftersom jag vet att terror inte stoppas med hjälp av hjärtan på post-its.

Helena Edlund tænker det samme som så mange andre:

Kanske är det fler än jag som frågar sig: Vad är det vi förväntas älska?

Det goda samhallet

ANNONSE